You are currently browsing the tag archive for the ‘samhället som ett projekt’ tag.

I Sverige håller det just nu på att bli rumsrent att rösta på rasister. Det har hänt förut, olika partier har genom åren gjort utspel om att stänga ut folk som mig, som kommer från andra länder. Men håll med om att tonen just nu är råare.

Jag hade en morbror som var utpräglad rasist, han körde inte japanska bilar – ‘rice burners’ – för att han ville stödja sina polare som jobbade på GM-fabriken i Lordstown, Ohio. Låt bli att till och med han insåg att GM gjorde usla bilar. Men det kunde inte hans kompisar påverka.

Är det önskvärt att bygga staten på en nation, alltså grunda ett land på en etnicitet?

Nej, det är varken önskvärt eller ens möjligt. Det går att försöka, men ett samhälle som grundas på att exkludera kommer för alltid att vara upptagen med självdestruktiva gränsdragningar. Ska vi gå efter folks efternamn? Religion? Hudfärg, modersmål, politiska åsikter, sexualitet, diet, klädval?  

Zygmunt Bauman skriver i Liquid Modernity att ett samhälle tvärtom är ett project som drivs utifrån individer som väljer att delta: ”all communities are postulated; projects rather than realities” (page 169). Han beskriver det destruktiva i att försöka stänga ut – och in – folk utifrån etniciteten:

”First there is a conflict, a desperate attempt to set ‘us’ apart from ‘them’; then the traits keenly spied out among ‘them’ are taken to be the proof and the source of a strangehood that bears no conciliation.  Human beings, being as they are multi-faceted creatures having many attributes, it is not difficult to find such traits once the search has started in earnest.

Nationalism locks the door, pulls out the door-knockers and disables the doorbells, declaring that only those who are inside have the right to be there and settle there for good” (170).

Det finns ett bättre sätt att bygga ett samhälle: med folk som vill hjälpas åt, i stället för enbart de som råkar ha liknande släkträd.