You are currently browsing the tag archive for the ‘Kevin Frato’ tag.

Natur och Kultur Publishers passed out this flyer during the Skolforum conference in Stockholm in October, where I lectured on teaching creative writing in the classroom.

The book is slated to be released spring 2019.

Creative Writing_infoblad

I’ll be finishing my Swedish lecture tour on Wednesday, May 10th at the Natur och Kultur building in Stockholm, talking about teaching creative writing at the high school level. The lecture starts at 5 p.m. (refreshments from 4 p.m.) and the sign up is here.

I’ll be discussing the benefits and challenges of using creative writing in the English curriculum, how to grade creative writing and the workshopping process, teaching the theory of what creative writing is, teaching narrative structure and mechanics, and finally describing the workshopping format and its dos and don’ts (extremely important for protecting students’ integrity, and where my Echo Main Issues books differ from others).

I’m planning to cover a lot of useful material during the evening.  Please bring your ideas and questions, and I hope to see you there!

About a month ago I delivered the final re-writes of a new collection of stories for ninth-graders to the Swedish publishers Natur och Kultur. This is the third book in this particular series I’ve worked on, and it’s been a demanding but rewarding commission.

As I’ve said before, writing for young people in short formats is not the most glamorous work an author can do.  Nonetheless, young people need tightly crafted stories that will help them learn about the world and their role in it –– while at the same time helping them develop as readers and people.  I believe young people have an even greater need than adults for skilfully written stories, so to me the format is far less important than doing work with the potential to help shape the next generation of thinkers.

In addition, I’ve also had a great time working with my editors on the project.  While it’s true that authors and editors sometimes have opposing interests, while working on six books for this publisher, I’ve come to understand that the editorial discussions we’ve had over structure, linguistics, and subjects have always produced stronger books.

The book goes to press in the spring of 2017, and its title sounds to me like a science-fiction novel: Wings 9.

The other night I was lucky enough to have dinner with some of my author-colleagues from the Skrivarakademin, the vocational writing college I teach at in Stockholm.  I find fellow authors in general to be pretty cagey about their work, not wanting to talk about manuscripts until contracts have been signed and the actual production cycle is underway –– especially in times of publishing-industry uncertainty like this, when even authors with decades of experience and dozens of books to their names are nervous about whether their next manuscript will be accepted.

It might have been the wine, the blood-pumping-in-our-veins jazz, or the pots and pans banging in the kitchen next to us, I don’t know.  But for once people were actually talking about their manuscripts, and for once I actually spoke about mine.  Writing stories to be read in the classroom isn’t glamorous, it’s true, but it’s important work, I said, reaching tens of thousands of readers who deserve excellent literature –– and besides that, it pays well.  Also, my publisher takes care of me and sends me around the country speaking.  In the past, I haven’t been able to explain that to my colleagues and feel completely proud of my work, but after a half a dozen books for Natur och Kultur, which I myself regularly read and discuss with young people in classroom settings, I finally understand how important these books are.

Happily, I was also able to tell the other authors at the table that I’m currently in the editing phase with another publisher on the beginning of a new, long fiction manuscript. To research this project, I’ve been interviewing soldiers who’ve served in Afghanistan.

It turned out two other authors at the table were working with this same publisher, and were just as enthusiastic about their projects. We all have verbal contracts at the moment (as a matter of fact I’m still on a verbal contract with Natur och Kultur), so none of us can be sure our projects will ever see the light of day, but that didn’t dampen our enthusiasm.

Authors are usually modest to the point of timidity when discussing their work.  So it felt healthy to finally be able to discuss what we’re working on.

 

Baltimore/Rome poet Moira Egan is coming to Stockholm to teach poetry at Skrivarakademin on the 26th of April.  I’ve invited her up from Rome to teach the second day of the Short story and poetry workshop.

Egan’s books include Bar Napkin Sonnets, Spin, and Hot Flash Sonnets.

 

I torsdags blev jag omnämnd i DN Kultur som en av tre grundare till Debutantbloggen, som är nu inne på sitt sjätte år med en ny uppsättning förstagångsförfattare. Bloggen har blivit oerhört proffsig och välorganiserad. Fem delar nu på jobbet, och det känns som om det blir fler gästbloggare för varje år.

När Augustin Erba, Kalle Dixelius och jag drog igång bloggen i december 2008 hade vi inte en aning om hur mycket arbete det skulle innebära. Ibland kändes som om blogglivet höll på att ta över. Men min fru liksom många andra hoppade in som gästbloggare, och hjälptes åt.

Idag är jag enormt stolt över att vi lyckades dra igång ett bestående forum där fler än någonsin diskuterar debutantbekymmer. Jag skulle vilja rikta ett stort tack till alla medverkande under alla åren – särskilt till andra årets bloggare 2010, som gjorde grovjobbet med att göra Debutantbloggen till en institution och inte bara en engångsföreteelse: Marcus Priftis, Nene Ormes, Christin Ljungqvist och Lizz Wennberg.

And best of luck to 2014’s Debutanbloggers: Anna Lönnqvist, Åsa Apstjärn, Hanna Höglund, Johannes Pinter, and Oscar Edvinsson.

Hi everyone, There are a few spot left for the Creative Writing and Narrative Theory workshop starting Monday the 8th of February, 2016. During the ten classes, we work in detail on linguistic issues such as sound symbolism, syntax, intelligent punctuation, poetic devices, imagery, and rhythm, and then move into narrative mechanics and theory.  We read and discuss everyone’s work in an analytical, non-jugmental fashion focusing on how we understand and experience each piece, without making suggestions or emotional judgments.  Attendance is usually very high, and we really enjoy ourselves while learning a lot.

The free trial evening for this course is on Wednesday evening, January 20th.  Sign up at the link above.

For those working on longer pieces, I also offer the Novel Workshop, which eight Thursday evening between January 21st and May 12th.

The two-day Short story and Poetry Workshop led by myself and Moira Egan, on May 7-8th, has also been posted –– though the full description is missing: during our first day we’ll learn and practise narrative structures and strategies for the short story, as well as discuss the relationship between story collections and story cycles, the evolution of the modern short story, useful linguistic devices, approaching publishers/publications vs. self publishing, and advice for working with editors. The second day will focus on the relationship between formal and free poetry, strategies for writing vivid sensory imagery, poetic rhythm and wordplay, and how to develop, edit, and market your work.

Below is a desription by former course participant Simon Linter, describing what he got out of Creative Writing and Narrative Theory:

…………………………………………………………………..

I started writing

by Simon Linter

I started writing short stories as homework that I wouldn’t have written if left to my own devices. The short stories could be foundations of longer stories, maybe even novels. The classes made me think in ways that I hadn’t thought before and have really sparked me into writing creatively.

I would recommend the creative writing courses for anybody that has tried to write a novel, tried to write short stories or those who haven’t tried to write creatively but really want to start. You will be in the very capable and enthusiastic hands of Kevin Frato, who is all about the creative written word.

Följande text publicerades den 27:e oktober på Debutantbloggen, som jag var med och grundade tillsammans med Augustin Erba och Kalle Dixelius december 2008. Det är ett inlägg som jag egentligen inte hade lust att skriva, men ändå gick med på. Det har kommit (och kommer att komma, tror jag) flera sådana från förra detta Debutantbloggare.

………………………………………………..

Idén till Debutantbloggen föddes i ren desperation i december 2008. Hösten därpå skulle jag debutera med en roman – i fel land och på (delvis) fel språk – och jag hade ingen aning om hur jag skulle göra. Det fanns inga kurser i att debutera, inga självhjälpsprogram, inga kommunala debutantrådgivare. Augustin Erba, Kalle Dixelius och jag hade redan träffats hemma hos Augustin för att diskutera vårt framtida världslitterära herravälde… men nu bestämde vi oss i stället för bloggen.

Jag hoppades bloggen skulle bli en samlingsplats för outsiders, för alla litterära inkräktare som höll på att party-crasha hos etablissemanget, för alla låtsasförfattare som nu höll på att förvandlas till riktiga. Debutanter tvingas som bekant skala bort den hårda yta vi byggt upp mot refuseringar, och öppna oss inför allmänheten. Det är inte lätt.

Särskilt inte när du skrivit en roman som du vet antingen kommer att ignoreras av eller reta upp bokeliten.

Debutantbloggen fyllde sin funktion (precis som den gör än idag): vi blev en slags online-stödförening, ett diskussionsforum, en kanal utåt som bevakades av media. Vi blev till och med en del av det svenska litterära samtalet… samtidigt som bloggen visade sig vara väldigt tidskrävande. Varje inlägg jag skrev motsvarade flera oskrivna manussidor. Det blev svårt att hinna med annat än bloggen, särskilt eftersom jag på den tiden skrev så fruktansvärt långsamt på svenska. I ett inlägg skrev jag, “Jag vet när romanen kommer, men när går den?” Jag ville släppa boken – släppa tag i den, alltså – och koncentrera mig på nya projekt. Men egentligen var det Debutantbloggen som var den stora tidstjuven.

Samtidigt var bloggen något jag kunde ta tillflykt till.

Under Debutantbloggens första år skrev jag till exempel flera inlägg om den Hemliga Litterära Polisen. Och ack så rätt jag hade.  Jag som försökte smuggla engelska förbi tullen och in i det svenska språket, men som upptäcktes av gränspolisen i form av Förläggareföreningen som – mig veterligen – gjorde den enda offentliga utvisningen någonsin av en bok som anmälts till Augustpriset, och satte den på planet ner till reabordet på Bokmässan. Boken var, hävdade föreningen, med sina blandade språk, inte svensk nog.

Vad hände sen, efter debuten – och efter Debutantbloggen? Sen ägnade jag några år åt att skriva en roman som var så komplex att den inte lät sig färdigställas. Vissa delar blev utgivna som noveller och står numera lodräta på en hylla, resten ligger vågräta på en annan hylla. Jorge Luis Borges skrev om det nödvändiga med omöjliga romanprojekt, som utforskar mänsklighetens gränser. Lätt för honom att säga, han skrev mest underfundiga små noveller. David Foster Wallace försökte skriva en omöjlig roman, men efter tio år gav han upp och tog livet av sig. Så egentligen har jag kommit ganska lindrigt undan.

Frågan hänger dock i luften: är jag verkligen författare, jag som ännu inte gett ut en andra roman?

Jag tror trots allt att jag är det. Det känns så, och jag betraktas som sådan. Jag har gett ut skönlitterära texter på Kabusa, X Publishing, Myrios Novellförlag och Natur och Kultur. Jag jobbar med skickliga, engagerade redaktörer som verkar uppskatta det jag skriver. Ibland får jag till och med fan-mejl från läsare.

Och jag undervisar på Skrivarakademin i Stockholm, där mina kurser har fler sökande än platser. Där fortsätter jag jobbet som inleddes med Debutantbloggen: att hjälpa folk nå in i det litterära samtalet.  Jag lär ut teori och färdigheter, jag hjälper folk orientera sig i branschen, och framför allt erbjuder kurserna ett sätt att ta sig själv som skrivande människa på allvar. Jag vet hur svårt det är att vara outsider – jag har fortfarande en fot utanför.

Hittills har den Hemliga Litterära Polisen lämnat mig i fred och inte gjort fler tillslag. Men vem vet.

De kanske bara väntar på min andra roman.

Lately I’ve been talking to other writers and authors about how the structure of the compositional process itself rubs off on the narrative structure.  I’d like to discuss the issue here, starting with linear composition and hopefully moving on to fragmented, circular and episodic writing.

Edgar Allen Poe, in his 1848 essay ”The Philosophy of Composition”, claims the reader benefits when a piece can be read during a single sitting:

”The initial consideration (is) that of extent. If any literary work is too long to be read at one sitting, we must be content to dispense with the immensely important effect derivable from unity of impression –– for, if two sittings be required, the affairs of the world interfere, and everything like totality is at once destroyed.”  The famous interruption of Coleridge during his composition of ”Kubla Khan” –– the affairs of the world intervening through a knock at the door and forever truncating his thought process –– illustrates Poe’s point.

Well, Poe gives a lot of practical advice, and is adamant about how long a finished poem ought to be.  But what about fiction?

Unfortunately he makes no claim as to the optimal length of fiction, nor does he says a word about how the length of the compositional process itself affects a work.  In my experience, a linear compositional technique –– writing the story from beginning to end in the same order it will be read (even if the story itself isn’t linear) allows us to mirror, or at least attempt to simulate, the reader’s experience.  Of course we usually write more slowly than readers read, and we can easily get bogged down in the language and details.  But the main psychological experience, the mental theater production that fiction is, is hopefully vaguely similar to the reader’s.

So psychological authenticity is the benefit of composing in a linear fashion: we run a dress rehearsal as we write.  However if psychology is the benefit, it must also be the drawback.  The risk we run must be that the feeling of going along for the same ride as the reader gets in the way of our logical planning.  We risk getting emotionally carried away and losing the thread of the narrative, or the opposite, getting left in the dust as the emotional content runs off ahead of us.  It is also a bridling of the muse, forcing it to follow our design instead of vice versa.  For instance in his essay, Poe claims he wrote the final stanza of ”The Raven” first, in order to establish the far boundaries of the piece.  He even claims that, had he then written stronger stanzas leading up to it, he would have ”purposely enfeebled them so as not to interfere with the climactic effect.”

Sounds like coitus interruptus if you ask me.

These days I tend to prefer trying to compose in a fully linear fashion, with unbroken concentration, in the same order as a work will be read.  Of course this hardly ever happens, especially not when writing anything longer than a few pages.  I’m simply writing too many manuscripts at once, some on commission (fiction and non-fiction for textbooks) and others on speculation (novels), to be able to concentrate on any one of them for more than a few weeks at a time.  But language itself is ideas lined up and communicated one after the other, so I suspect linear composition is the most natural way of sitting down and putting stories on paper.

Imorgon på Strand är det äntligen releasefest för Avståndet Mellan, kollektivromanen som jag drog igång för ett par år sedan med X Publishing. Romanen (egentligen en “story cycle”) är ett försök att skapa ett nytt sätt att samarbete inom svensk litteratur. Vad kan olika författare skapa inom en begränsad pendeltågsram, kan vi skapa någonting som är större en summan av dess delar, kan vi ta Sveriges litterära puls? Vi är ett par dussin författare som skrivit 28 sammanlänkade pendeltågsnoveller. Jag har skrivit den andra samt den sista novellen, Karin Mossed har gjort ett gediget jobb som projektansvarig/redaktör.

Kl. 20:30 blir det fritt inträde för alla med livejazz.

Infogad bild 1