You are currently browsing the tag archive for the ‘Anthony Grooms’ tag.

Don’t be fooled by the fact that Anthony Grooms’s latest novel The Vain Conversation (University of South Carolina press, 2018) is inspired by the 1946 Moore’s Ford Lynchings. Like fantasy and gothic tales, we read historical fiction not just to learn about the past, but also to understand our present lives. The Vain Conversation is especially topical, challenging us on nearly every page to consider just how much progress our society has actually made since then.

Grooms is an immaculately skilful writer. He opens the book with a pastoral scene, portraying the beauty of Georgia with the eye of a naturalist, and employing convincing psychological detail from childhood. Violence quickly shatters the peacefulness, though. Perspectives change, conversations grow more desperate, and the novel winds unrelentingly back upon itself, chasing resolution. This polyphonic work is really a collection of related novellas triangulating around a central question: what does it mean to be human? Is it more human to die for our beliefs, or to stoically suffer inhuman treatment, including death? At what point do those who abet or commit evil themselves become evil, and how far does the responsibility for abhorrent crimes spread throughout society?

The Vain Conversation is social archeology, digging strata by strata below the surface of our modern world, unveiling what we’ve buried in our collective bad consciences. The book is layered with horrific stories: US slavery; the pogrom of black Americans in Rosewood, Florida; the concentration camps of WWII; racial lynchings; post-traunmatic suicide; poverty and prostitution; and towards the end, drugs, crime, workplace-related sickness, and vengeance. Bertrand, one of the main characters, wonders at one point, “What Negro had a happy story to tell?” There is happiness in the book, flashes of friendship and love and true enlightenment –– but thwarted, always. The shorter, final chapter of The Vain Conversation is the most brutally paced for the reader. It shifts genres as the foundations of society itself shift, and brings to mind the urban post-apocalypse of Samuel R. Delany’s Dhalgren.

Reading The Vain Conversation reminds us that the US has in fact been a dystopia for much of its past. I recently read Uncle Tom’s Cabin (why? because it was there, and I couldn’t avoid it any longer); the two books are equally unforgiving in their portrayals of inhumanity, and the folly of believing in providence.  The Vain Conversation is a painfully balanced novel which will hopefully take its rightful place in the ongoing societal discussion of who we think we are.

Det där med pendelstafetten, har jag berättat hur svårt det är? För ni som inte vet: Grundidén är att en massa författare skriver var sin pendeltågsnovell, en novell för varje station på linjen Nynähamn-Bålsta. Alltihop utspelar sig under en dag, vårdagsjämningen. Och (och det här är det viktigaste och knepigaste av allt) novellerna flätas ihop för att ge läsaren en oavbruten läsupplevelse. Varje huvudperson måste alltså, vid slutet av sin novell, på något sätt lämna över tids- och rums-stafetten till nästa huvudperson. Det här blir alltså ingen traditionell novellsamling, inte heller en kollektivroman. Utan någonting däremellan. Den heter Avståndet mellan.

Idén kom jag på för någon år sen, när jag höll på med Debutantbloggen. Det kändes som en kul grej, ett sätt att bryta författaryrkets ensamhet, ett sätt att ta pulsen på svenska samtida författare, ett sätt att få andra att hjälpa till med en romanidé som jag själv, som jobbar så långsamt på svenska, skulle aldrig hinna med på egen hand. XPublishing i Älvsö sa okej, varför inte… and the rest is (soon to be) history.

Men det har visat sig vara lättare sagt än gjort (annars hade någon annan redan gjort det). Det är bökigt och tids- och tålamodskrävande. Det är en sak att leta upp intresserade författare och få dem att skriva på kontrakt; det är en helt annan sak att få dem att lämna in sina texter i tid (inte ens jag har klarat av det!). Och så har olika författare olika stiler, vilket jag hoppades skulle öka trovärdigheten i de olika jag-personens narratativa röster. Men… även det har visat sig vara en aning problematiskt. Om målet är att läsaren inte ska störas alltför mycket, så utgör stilbrotten en störningsmoment. Språk, till exempel: en novell blir på engelska, den är superfin och skriven av den amerikanska författaren Anthony Grooms. Andra noveller innehåller ord och fraser på norska. Och min första novell (jag skriver två stycken) var som utkast helt enkelt på tok för komplicerad. Jag fick skriva om den flera gånger, på både engelska och svenska.

Men snart blir det ändå dags. Boken utkommer på vårdagsjämningen i år och blir nog fullständigt unik inom svensk litteratur. Jag hoppas folk förstår vilket job vi (mest Karin Mossed och Hanna Larsson på förlaget) har lagt ner. Och hur vi försöker krympa avståndet mellan.