Ibland verkar det som om det enda barnen i Sverige läser är Bamse och Kalle Ankas Pocket. Och det är väl bättre än ingenting… men det känns lite begränsat. Bamse är ganska trevlig, pedagogisk, förutsägbar. Kalle Anka tycker jag är mest bara jobbig att läsa. Överdriven, känslolös, gäll. Nu har Tivoli i och för sig höjt ribban… men ändå. Det blir i princip bara dialogrutor, och minimalt med brödtext.

Jo Sverige är ju internationellt erkänt som serieland. Kulturhuset i Stockholm har Serieteket, Bonniers har köpt Galago –– det är big business och på allvar och ibland är serier till och med konst… men. Är dialogrutor litteratur?

Det hör till mina funderingar att jag för några år sen skrev en D-uppsats om litteratur som lek/teater för läsaren (se info-sidan här ovan). Att det börjar med bilderböcker, där läsaren står för replikerna medan illustratören står för scenuppsättningen. Att det allt eftersom övergår till mer text, mindre bilder, tills det enda läsaren inte behöver själv iscensätta är omslaget. Under processen tar läsaren ett allt större lingvistiskt och strukturellt ansvar. Men den utvecklingen begränsas om läsaren aldrig utvecklar sina egna mentala bilder, aldrig gör sina egna tolkningar av narrativens miljöer, känslor, händelser m. m.

Bamse må vara världens starkaste björn, men är han fullvärdig litteratur? Varför vill folk bara läsa dialog?